Vad är konst, förutom att ha något att hänga upp på väggen eller ställa på en hylla? Somliga skulle säga att det är något som är vackert eller något som åtminstone ska beröra betraktaren. Andra menar att konst är det som sker hos betraktaren, inte själva föremålet han eller hon tittar på.
När jag var yngre sa jag alltid att det jag ville uttrycka med mina bilder var ljuset och mörkret. Alltså det där rent konkreta, hur ljust det blir i en bild tack vare att mörkret i bilden är så svart. För mig sa det nästan allt om måleriet, ja egentligen allt om hela livet. Talet om ljuset och mörkret i en bild fick nästan magisk laddning. Första gången jag faktiskt lyckades med att få mörkret så svart så att det blev riktigt ljust i målningen, grät jag. Det låter banalt att måla svart, för det är väl bara att klämma ut litet lampsvart ur tuben och måla upp på duken. Fast den färgen är död i mina ögon. Jag vill blanda svart – och det är en helt annan femma. Hur svart betraktaren kommer att uppleva färgen hänger ihop med vad som finns alldeles bredvid den. Svart blandar man genom att använda två komplementfärger: rött och grönt, blått och orange, lila och gult. Men det måste vara rätt slags rött och grönt, blått och orange, lila och gult för att det ska bli riktigt mörkt. När man har fått till den svärtan gäller det att hitta rätt nyans på den färg som ska finnas alldeles bredvid den svarta på duken. Då kommer de nämligen att lyfta varandra och bli just så där sprakande mörkt och ljust som man kan önska sig.
Jag älskar att undersöka hur färger samspelar med varandra. Det är stort när färgen kommer till liv på duken. Det underliga är att när färger ligger nära varandra i olika gråskalor kommer de bäst till sin rätt. Och de kommer till sin rätt tack vare att de är blandade med hjälp av komplementfärger. Rött och grönt, blått och orange, lila och gult. Och så vitt i lagom mängd.
När det gäller motivval vill jag fånga ögonblick, sånt som våra ögon passerar utan att vi kanske lägger märke till det. Det gör att jag ibland fastnar för en udda vinkel. Det kan bli litet för mycket perrong i någon bild eller så kommer betraktaren väldigt nära en kökskran. Men det är ju så våra ögon färdas genom vardagen, litet för nära somligt och litet för långt ifrån annat.
Andra motiv jag vill fånga är känslor, men i rent konkreta ting. Kan en fåtölj säga något om den positiva ensamhet man längtar efter under en galet hektisk dag? Människokroppar kan ha något att säga om möjligheter, det vill säga sådan där möjligheter man behöver fånga i flykten. Sådana förkroppsligade känslor kanske bara är ögonblick, men jag skulle så gärna vilja fånga dem med färg och linjers samspel.
Kan man förlänga ett ögonblick? Jag vill tro att man kan göra det. Varje gång jag ställer mig framför staffliet önskar jag att jag ska kunna göra det. De gånger jag stått framför en målning av till exempel Helene Schjerfbeck vet jag att somliga har klarat av att fånga ögonblick och på så sätt förlängt dem åt oss.
Kanske konst är längtan efter att något ska vara möjligt?
Lena Edlund